Jag överarbetar inte gärna en ungponny. En häst under växtfas mår inte bra av hårdträning, men åter är det inte någon belastning för en häst att skritta längs en vanlig väg och träna lite kommandon. Sedan är Svala långt ifrån mogen för någon typ av belastande träning (dra något), så något direkt arbete är det förstås inte på tal om. Men lite halt tycker jag gott en kan träna, även om rumpen dragit iväg en halvmeter!
Det hela började lite misslyckat med att jag råkade dra tag i gjorden och på så vis spände den alltför hårt. I ren chock så kastade sig såklart den stackaren rakt upp i luften! Efter några lugnande ord lossade jag lite på gjorden. Bättre!
När vi kommit igång lite så insåg jag att vi har fått ett helt annat flyt i våra tömkörningar. Det är som mamma sade: "Det verkar som att poletten ramlat ned!" Och nog är det fantastiskt vilken liten unghäst jag har! Med säkra steg knatade hon på, med spetsade öron och hög uppmärksamhet. Det var jättekul för både häst och kusk idag..! Nu blev det bara några hundra meter igen, eftersom vi inte tömkört något nämnvärt på flera månader. Men jag är hellre på det säkra med att jag inte pressar för hårt, än att jag bestämt ska få ut några hundra meter extra och hästen tröttnar. Om det är något jag lärt mig under mina år i kuskbocken är det att ingen unghäst mår bra av att pressas alltför hårt och tappa glädjen i körningen. För just glädjen är det svåraste att bygga upp. Kom ihåg det!

I vilket fall så gick det alldeles utmärkt från start till stopp. Liiiiiite sug efter gräs och lövtäckta grenar var det förstås, men mer än det och den lilla incidenten i början så är inte tömkörning och dess kommandon något direkt problematiskt för Svala nuförtiden. The basics sitter, så att säga! Våra planer framöver är därför att fortsätta slipa kommandona tills de sitter fullkomligt tvärsäkert, så att inga misstag sker vid avsaktningar eller halter när vi sedan går över till trav. Men vet ni vad? Sedan börjar det faktiskt bli dags att ta med ett bildäck i grimskaft ut på turerna..! Först med mig släpandes på det (för ljudets skull), men sedan ska det sakteligen presenteras för Svala i draglinor! Innan dess behöver jag dock lite mer hjälp med att tömköra och på något vis sätta tryck i draglinor och brösta. Förmodligen kopplar jag en svängel i draglinorna, i vilken jag sedan sätter ett grimskaft så att jag kan hålla emot litet medan vi går. Tidigare har jag hängt och dragit lite i dem ändå, för att se reaktion. Men lika lite som hon reagerar på bakselens tryck reagerar hon på tryck i bröstan. En skarp, men trygg liten ponny.

Sedan kom jag att tänka på en annan sak idag när jag drog åt gjorden för hårt: Ända sedan incidenten när Svala stod på bakbenen och viftade mot mig, så har vi aldrig hamnat riktigt i luven på varandra. Sedan dess är det som om allt liksom har hamnat på ett plan av förståelse, istället för förvirring! Precis som Lovisa förmedlade åt Svala, så har det inte funnits någon direkt vilja att agera ut på det sättet - gå över gränser. Det är fascinerande att se vad snabbt individer kan lära av varandra! Jag längtar verkligen till den dag då Svala förstår sin uppgift och finner glädje i körning (om den dagen kommer). Ibland ser jag framför mig hur vi susar fram över ängar eller på skogsvägar. Hur Svala kan få visa upp sin sanna, vackra spänstighet och kvicka sinne! Jag kan omöjligen ge tillräckligt från marken, och jag hoppas att även Svala kan bli en fantastisk vagnshäst.