Hur jag ska börja det här inlägget känns som ett mysterium. Om ni kunde höra mig skulle jag skrika ut min lycka och stolthet så att ni förstår, men det går ju inte. Så jag försöker förklara.

 

Jag har tränat Kadi och Liesma och dumpat av Nasse 30 mil härifrån hos Gino, men det jag tänker fokusera på i det här inlägget är Rocky. Idag var vi ute på en längre skrittur på en väg vi aldrig ridit på tillsammans förut. Det började med att en duva dök upp från buskarna utan förvarning, Rocky hoppade jämfota av förvåning första gången, gjorde en rivstart men hejdade sig i språnget andra gången och ryckte till lite tredje gången (den förföljde oss). Mitt i allt satt jag stadigt i barbackasadeln med helt långa tyglar så han skötte situationerna helt själv! Hur hade han reagerat för 5 månader sen? Lagt benen på ryggen och fått en hjärtattack? Jag vet inte eftersom jag avstod från ridningen tills han inte kände sig förnedrad av att ha någon på ryggen. Och då hade han hunnit utvecklas så mycket redan och börjat hitta sitt lugn. Nu låter det som att han var en galen värstinghäst när han kom men det var han absolut inte, han är och var en helt vanlig häst fast han var väldigt osäker och dessutom är han full av energi och har nerverna utanpå till och från. Det blir lite jobbigt ibland då.

 

Vi fortsatte turen på en väg med JÄTTEgrovt grus, meningen var att vi skulle svänga av efter bara 100 meter in i skogen men Rocky skulle absolut fortsätta fast det gjorde ont i hovarna. Han fick som han ville och var helnöjd fast det måste känts ordentligt i hans stackars fossingar! Efter en stund blockerades vägen av ett stort träd som fallit så då kunde han gå med på att vända tillbaka och vika av på skogsstigen. Lunkade omkring och njöt i skogen, tog oss fram över stock och sten, vatten och under granar, när vi kom ut på skogsvägen som går från stallet till crossbanan så vände han upp mot crossbanan istället och än en gång så åkte jag bara med. Men inte långt fram låg flertalet träd över vägen och det gick inte att passera runt (enligt mig) eftersom det var så många rotvältor och mjukt "nersjunkande" underlag. Vi vänder tänkte jag, men Rocky skulle absolut fortsätta. "Varför kan du inte vara som alla andra hästar (förutom Liesma) och vilja gå hem istället?!" Rocky blev frustrerad och det började bli en upprepning av vår skogsdiskussion som utspelade sig för ett tag sen. Så jag klev av och muttrade att jag iallafall tänkte gå hem, då följde han motvilligt med. Så vi gick sida vid sida hem istället och det var superbra det med! Även det här är en situation jag är stolt över, för vi utvecklas igenom det här.

 

För någon som värderar utveckling i prestationer och resultat så har jag och Rocky inte kommit någonstans. Men att prestera är inte det viktiga. Jag skiter i hur högt Rocky kan tränas till att hoppa, om han nånsin kommer lära sig göra slutor eller något häftigt trick. Precis som med mina andra hästar så är den psykiska utvecklingen det viktigaste. Vad spelar det för roll om han klarar att hoppa 150 cm eller piafferar imorgon om han är stressad, osäker, arg eller ledsen? För mig är det sånna här personliga framsteg som är något av det största man kan göra om man eftersträvar en lugn, glad och trygg häst. Jag är så stolt som man kan bli och jag hoppas att Rocky förstår det, det har tagit 5 månader och 9 dagar men nu kan jag verkligen säga att jag älskar den hästen precis lika mycket som dom andra!