För ungefär ett år sedan så var Loni och jag med om en olycka med vagnen och efter den gången så blev vi båda såpass rädda att jag aldrig har spänt för henne sedan dess. Eller ja, vi slutade med körningen helt och hållet. Jag har varit inne på att sälja körutrustningen och vagnen flera gånger men de står fortfarande nerdammade på loftet då min beslutsångest inte vet vad den vill. På ett sätt har jag velat sälja den men på ett annat sätt så överväger jag hela tiden att ha kvar den.
Varför? Jo, för att Loni och jag verkligen tyckte om att vara ute med vagnen. Jag blickar ibland tillbaka till den tiden då vi var ute några gånger i veckan med vagnen och jag ser framför mig hur glad och framåt Loni var. Hon var verkligen den där "körhästen". Hon passade verkligen för uppgiften och hon tyckte att det var riktigt roligt, vilket självklart smittade av sig på mig. Innan olyckan så var vi ute på både grusvägar och gräsvägar, galopperandes eller lunkandes, upp för en backe eller nerför och ibland på inhängnat område. Vi hade superkul när vi nyfiket nosade oss in i körvärlden.
Jag har bestämt mig för att ge det en chans till. En ärlig chans. Kommer vi till skogen förspänt en vacker dag utan att Loni tycker det är sådär roligt, så som hon en gång tyckte, så säljer jag all körutrustning jag äger och ger upp körningen. Det ska vara roligt och är det inte roligt så ser jag ingen nytta med det. Och för att veta det så måste vi testa oss fram, bearbeta olyckan på ett annat sätt och förhoppningsvis vända det till det positiva. Påminna oss om att körningen var rolig!
Första gången i vagnen.
Ute på en tur hemma.
En av de senaste gångerna.
Jag har haft lite olika selar och vagnar på Loni under den tiden som "körekipage" men nu har vi för stunden hela kittet på bilden längst ner. Jag gillar selen som vi har uppgraderat oss till nu. Men vagnen är jag mer som ett frågetecken runt. Nu är vi ju inte där än, men jag är lite inne på att byta vagn. Dels för att den är så fruktansvärt jävla tung (det är ju inte några problem för Loni att dra den men att börja om en inkörning med den vagnen känns som att frakta ett stort kylskåp i en kundvagn) och för att den har gamla minnen fastklistrade på sig från olyckan. Jag tror att en lättare (och så stadig som möjligt) rockard hade varit roligare för oss att använda, iallafall i början. Sen, om vi kommer igång, så kan vi uppgradera oss till en (förstå mig rätt nu) "bättre vagn". Det är bara i början som jag egentligen vill ha en lättare typ av vagn då jag tror att det hjälper oss att kicka igång och "börja om på nytt".
Det skulle vara roligt att höra hur ni tänker kring mitt resonemang, så låt höra, vilka tankar uppstår hos er när ni läser det jag skriver? Eller hur skulle ni ha gjort i min situation? Ha kvar vagnen/köpa ny?
Jag är ingen expert men jag vill lära mig så mycket som möjligt och det är alltid nyttigt att höra ur andra perspektiv. :)
// Evelinn
