Ni vet den där totala besvikelsen när allting går fel? Igår hade vi en sådan stund, jag och Sväljis. Jag hamnade i en situtation som jag absolut inte var förberedd på, och reagerade självklart på det enda sätt jag vet om. Men för att ta det från början:
Uppgiften vi utförde när saker började gå snett var verkligen inget särskilt. Vi gick rakt fram längs en stig. Vi skulle, som så många gånger förr, göra mamma sällskap när hon fyllde på en höpåse. Ganska snart började saker gå snett... I och för sig hade Sväljis visat redan inne på att hon ville springa av sig energi, och hon knuffade respektlöst runt mig med rumpa och bog. Väl ute så dansade hon iväg och sprang in framför mig gång på gång. Trots att jag tycker att det är jobbigt gjorde jag inget mer än att be henne att gå tillbaka till sidan av mig. Det märktes att hon blev alltmer frustrerad för varje gång. Efter femte gången så började hon studsa på stället. Nu började problemen på riktigt... Jag har aldrig tidigare haft en häst som betett sig såhär vi en tillsägelse. Det hela blev värre och värre när jag började jaga upp mig, och tillslut stod hon på bakbenen och viftade mot mig! Självklart blev jag rädd och upprörd, när jag aldrig varit i en sådan typ av (farlig) situation förut! Hon till och med siktade med en bakhov mot mig..! Trots att jag märkte att jag började tappa humöret allteftersom hennes beteende fortgick så försökte jag hålla mig fysiskt lugn. Det stoppade såklart inte min unghäst, utan hon hade verkligen gått all in i sin ilska över hur "illa" jag behandlat henne som inte lät henne springa som hon ville. En sista gång reste hon sig upp på bakbenen och slog till mig rakt på armen. Det var här min gamla vana kom fram. I total förvirring och panik, samt ilska, tog jag änden av grimskaftet och drämde rakt över hennes nosrygg! Samma sekund som snärten kom så såg jag hur allt bara rann av, och kvar stod en förvirrad unghäst och förstenad. Jag kände genast skammen över min reaktion...
När jag kom hem bröt jag ihop totalt medan jag berättade för Jonas vad som hänt. Samtidigt som jag förstod att det var det enda jag möjligen skulle ha kunnat göra så skämdes jag otroligt mycket och kände enorm ånger. I detta skede var jag tvungen att höra av mig till den människa jag visste skulle kunna hjälpa mig att bearbeta detta: Lovisa. Min kära, intelligenta och analytiska Lovisa! När ingen annan kommer med något konkret i stormen av känslor så ser Lovisa ändå objektivt på det hela.
Det vi kom fram till var egentligen väldigt enkelt: Sväljis var frustrerad. Jag blev alltmer uppjagad. När jag började ställa krav som var tvärtom från Sväljis mål, då blev hon ännu mer frustrerad. Att Sväljis tillslut "slog slint" var för att bryta detta mönster av uppbyggnad inom oss. Hon gjorde det enda som hon kom på, jag gjorde det enda som jag kom på. Det slutade med en smäll var. Jag började sakta inse att det inte handlade om en oprovocerad smäll. Jag hade inte slagit min häst för att få den att göra som jag vill, utan för att skydda mig själv i en situation där jag snällt bett min häst att tagga ned. Jag är liten och ömtålig. Det är lätt att mitt knippe med energi glömmer det.
Lovisa bad mig tänka på detta och sedan se hur vi tillsammans skulle lösa situationen nästa gång. Min tanke nu är att jag inte lika passivt ska be henne att tagga ned. Längre än så har jag inte tänkt... Men på något sätt tror jag att hela det här händelseförloppet var utvecklande för oss båda. Jag tror Sväljis är väl medveten om vilka gränser hon gick över igår.
