Det är ganska mycket snack om körning här på bloggen (kan det vara Marooie f.d. "Kusken" som influerat under några års tid?) just nu. Liesma tömkörs, Sväljis är under inkörning, Julia körs som vanligt Evelinn går i tankarna att jobba sig mot att sätta The Haflinger i vagn igen och Jonis, ja, Jonis har ju råkat ut för missödet med en helt ponny. Men nog är det mycket körsnack alltid! Selar och vagnar så att det rinner över kanterna!

Därför kommer vi ju såklart in på temat körhästen. Vad är en trygg körhäst? När är en häst inkörd? Vad är optimal utrustning? Vad gör en när ens körhäst inte har framåtbjudning?

Ärligt talat är jag otroligt tacksam att jag har mina hippiesar att reflektera med! Alla tre är fantastiska varelser och jag lever på hoppet att få med dem på körträningar och revolutionera körsporten... Bettlöst... Hehehe! Men åter till de frågor som lyfts angåede körning. Vi har alla fyra våra små problem. Julia är tjock (tack farfar), Nasse har bestämt sagt nej till körning, Arkus drar benen efter sig och Loni blev bestämt rodeohäst av okänd anledning.

Då jag själv kör mycket och gjort under många år så finner jag det väldigt intressant att "möta" så många olika typer av personligheter, både vad gäller kuskar och hästar. Idag tänkte jag ta upp lite olika problem, större som mindre, vårt gäng har med sina hästar, berätta vad mina tankar är kring det, samt ungefärligen vad vi kommit fram till tillsammans!

Julia är en i grunden stabil ponny. Dessutom är hon idag mycket van och väluppfostrad. Men självklart har vi våra problem ändå!

När jag talar om trygga körhästar så talar jag ofta om stabila hästar som har "alla fyra ben i marken". Det är en enorm säkerhetsrisk med hästar som springer och sprätter med benen i galoppen, eller lägger i en högre växel än överenskommet. Hästar som slår är ett kapitel för sig, då det kan handla om allt från "vansinnesmatning" till glädjesprång. Om hästen matar spark på spark med mening mot kusk/utrustning, då handlar det uppenbarligen om ett starkt missnöje i någon form; rädsla, ilska, missförstånd etc.. Om hästen far med rumpan i galoppen, då är det ofta glädje, men fortfarande en säkerhetsrisk. Julia är en sådan häst som demonstrativt har slängt ut ett ben någon gång som unghäst. Idag händer inte det, men däremot springer hon ganska ofta och "laddar"... När det blir lite för roligt så blir det lätt att hon springer  och ruskar manen och krumbuktar sig. Allt som oftast håller hon sig på marken ändå, men det har faktiskt hänt att hon gjort någon sorts mysko hopp i form av en hybrid mellan galoppsprång och bockning. En häst som matar sparkar skulle jag aldrig köra, en häst som springer "laddar" har jag inga problem att köra. Men det blir alltid med slaggjord.

Jonnas största problem med Arkus är ett ganska vanligt problem, ett problem även jag till och från har haft med Julia: Framåtbjudningen. Det är inte alls ovanligt att det är svårt att hitta framåtbjudningen i töm. När hästen går längst fram så hamnar den både i en utsatt situation och i en fri situation. Det är lätt att känna att inget kan stoppa en när en befinner sig två meter ifrån kusken, men samtidigt kan det skapa en enorm obehagskänsla hos hästen. För att lösa frågan om framåtbjudning gäller det att ta reda på om hästen känner sig osäker eller om hästen inte känner att uppgiften (arbeta förspänt) är något att ha, men likväl ha i åtanke att det också kan hänga på rent fysiska saker såsom ömhet eller smärta.

Jag har tidigare skrivit om detta med just framåtbjudning HÄR. Mina tankar kring Arkus, baserat på det jag hört från Jonna, är att det handlar mycket om att han inte vill. Han vill inte ta ansvaret eftersom han inte får ut något av det. Om jag får lov att jämföra med Julia så tror jag det är såhär: Både Julia och Arkus är hästar som naturligt saknar framåtbjudning. Julia är ett ånglok - tuffar igång mer och mer ju längre det går. Arkus är stridsvagn - håller det tempo som passar och är orubblig till något annat. Jag tror att skillnaden ligger i att Julia tränades jäkligt mycket intervaller som ung (och hela livet, faktiskt). Arkus har däremot länge fått bestämma tempo, bestämma när benen ska röra sig och kunnat ta hundraprocentigt ensidiga beslut! Egentligen är det inget "problem" i ordets rätta bemärkelse. En häst som fryser fast är ingen säkerhetsrisk, det är bara TRÅKIGT. Jag är övertygad om att framåtbjudningen på många "sega" hästar kommer av sig självt tillsammans med nyfikenheten, själförtroende och kondition. Det är NÄSTAN så att jag kan slå vad om att Arkus kommer att finna sig själv i körningen med tiden.

 

 

Klara och Nasse påbörjade inkörningen tillsammans på ett mycket positivt vis (hehe, positiv förstärkning). Nasses stora problem var att det lätt "slog runt" och blev för mycket. Hästar som råkar i panik och kastar sig i vagn/töm, de har alltid en anledning. Den "lata" hästen är rätt harmlös, så är den panikartade hästen dess totala motsats. Det finns inget utrymme för panik för körhästen!

När Nasse fick sina sammanbrott så var Klara mycket noggrann med att backa, inte pusha på. Om en ska följa den "traditionella skolan" så hade en smäll varit boten på ett sådant beteende. Jag tycker att Klara skötte denna konflikt otroligt moget: Backa och reflektera. Det visade sig mycket riktigt att Nasse hade blockeringar som inte passade sig med det ansvar det innebar att vara körhäst. Men hur vet en det? Tja, en körhäst ska aldrig vara en sådan som kontinuerligt hamnar i panic-mode. Självfallet är det omöjligt att veta om det är en engångsföreteelse eller något som kan komma att visa sig senare också. Mitt tips: Backa. Du kan aldrig veta om du gick för fort fram, om hästen har blockeringar eller om det är något fysiskt. Så bli inte arg, bli inte panikslagen själv; ta det bara lugnt, låt tiden gå med lättare övningar och undersökningar fysiskt.

Själv har jag otroligt svårt att föra mig på ett bra sätt runt känsliga hästar och imponeras därför av sättet Klara skötte detta på. Ett skolboksexempel på att göra saker på hästens villkor! Nasse verkar idag bli allt starkare psykiskt och känslomässigt. Kanske får vi se Nasse och Klara som körekipage i framtiden, kanske fungerar det minst lika bra precis som det är nu: Det Nasse är bekvämast med.

 

Loni och Evelinn råkade ut för en körolycka tillsammans. Om Arkus är passiv och Nasse är känslig, då verkar Loni bara ha varit en häst som hamnade i kläm i just den situationen. Evelinn själv menar att det gick otroligt fort från ingenting till fullt kaos, och jag har sett det förut. Allt som oftast handlar det om just olyckor, situationer som inte alls behöver ha uppstått någonsin.

Under en pressad situation hinner en inte alltid med. Själv är jag nästen lika bekväm i kuskbocken som i sängen, och jag har råkat ut för det mesta. Evelinn har (som jag förstått det) bara ägnat sig aktivt åt körning med sin gyllene läpphäst. Då är det inte helt enkelt att tackla alla situationer! Det jag däremot är övertygad om är att Loni kommer vara tillbaka i vagn utan problem och med samma glädje, bara Evelinn får den hjälp som behövs (även med "olika långa remmar"...). Kanske vore på sin plats med en Hippieträff™ i huvudstaden..? Själv missade jag ju omgången i vintras p.g.a. 40-gradig feber och enorm halsfluss... Jag vill ju ut och köra med alla i Hippiegänget! Hahaha!

 

Sedan finns det de där hästarna som verkar älska sin uppgift, men inte fått chansen att visa det. Medan Klara koncentrerat sig på Nasse och deras problematik, så har hon kanske haft den perfekta körhästen i hagen hela tiden!

Skämt åsido: Det är svårt att veta om en häst är lämpad för körning innan en har provat. Den grinigaste och bittraste ridvalacken kanske lyser upp och blir en fantastisk häst framför vagn! Häst som körs in sent kan antingen vara som gjutna för vagnen eller ha byggt upp en större skeptis kring den. Jag tycker helt klart att Klara tar både ett modigt och ett bra beslut kring att testa inkörning av Liesma! Varför inte liksom? Nu behöver jag bara agera guide i den djupa djungeln av selar och vagnar... Och jag är helt för min uppgift!