Mitt i natten sitter jag här med en liten klump i magen. En klump som envist hänger sig kvar. Idag hann nämligen mitt lilla rötägg till unghäst hoppa över boxdörren två gånger, mitt under näsan på mig! Första gånger gick det smidigt, men andra blev hon nog alltför självsäker och hoppade lite för lågt. Detta resulterade i att hon fastnade med båda bakbenen över boxdörrskanten..! Jag hann varken stoppa henne eller lösa det innan hon kommit helt över. Väl på rätt/fel sida om dörren så hade hon (ytterligare) ett skrapsår på ett bakben, samt verkade lite ledsen över det misslyckade, men samtidigt lyckade "rymningsförsöket". Det gick ju, men inte som planerat. Nu är jag rädd för att möta en blockhalt ponny i hagen imorgon, trots inte en tillstymmelse till ömhet efter olyckan... Äsch, jag oroar mig säkert i onödan! Men mest tror jag att jag känner skuld... Jag hade väl kunnat stoppa det? Jag hade kunnat reagera snabbare... Jag hade kunnat avleda hennes tankar. Istället blev det som det blev. Jag bara håller tummarna nu. Det är i dessa stunder jag önskar att min ponny kunde berätta med ord exakt hur hon känner!
Visst, hon är söt när hon kommer på sina egna lösningar. Men inte om det innebär olyckor och ledsamheter..! Hon blev säkert peppad av att jag var så glad över hennes små läpptrick på andra sidan dörren. Nästa gång ska jag vara riktigt bitter så vill hon kanske inte komma över på min sida dörren...

- Marie