Slutet
Vi är inte osams eller något sånt, vi har bara bestämt oss gemensamt för att gå skilda vägar och blogga på våra egna bloggar istället. Anledningarna är många men den största är väl att vi inte riktigt vågar gå fullt ut här. När man bloggar tillsammans med någon eller några andra så handlar det mycket om utrymme, vem skriver vad, vad skriver vem och man vågar inte skriva ut åsikter på samma sätt eftersom "det drabbar alla". Varje inlägg är något som alla fyra måste känna sig bekväm med att stå bakom! Vi har även tänkt på hur läsarna ser oss. Jag personligen tycker att det är jätterörigt att läsa en blogg där det finns två som bloggar så jag kan tänka mig hur det är för några av er som läser.
Hur som helst så har vi valt att avsluta bloggen här. Jag har haft en roligt och lärorik period med mina hippiesar och nu hoppas jag att ni följer oss på våra egna bloggar istället. Tack för oss! :)
Evelinn - evelinnbladstrom.blogg.se
Marie - marooie.blogg.se
Jonna - ponnyvalack.blogg.se
Klara - skogsmullen.horseworld.se
// (Evelinn bakom skärmen) Hippiesarna
Morgonstund har guld i mun
Jag är en tvättäkta kvällsmänniska. En riktig nattuggla skulle man kunna kalla det. Summan blir att jag sover länge på dagarna, vilket känns som väldigt mycket slöseri på de allra finaste timmarna. Jag älskar mornar egentligen, speciellt när solens strålar skiner utanför fönstret. Annars så är det stilla och tysta lugnet är så fridfullt. Tråkigt nog så upplever jag det inte så ofta när jag är ledig, vilket jag i natt försökte ändra på...
I natt någon gång bestämde jag mig för att cykla till Loni tidigt, tidigt för att sätta på betesreduceraren och låta henne gå med den några timmar. Jag hatar egentligen betesreduceraren då då hästarna blir så låsta med den, men jag vågar inte chansa så mycket med Loni nu när hon inte motioneras någonting utöver de stegen hon tar i hagen. Jag låter henne gå med den några timmar nu på dagen och så åker jag ut ikväll och befriar henne om hon inte har klätt av sig den själv vill säga. Skulle inte förvåna mig om jag får gå på betesreduserarjakt.
Aja, sagt och gjort så trampade jag iväg på cykeln redan vid halv 6 imorse. Med tanke på att jag bor väldigt centralt så tog det en bra stund innan jag skymtade hagen, men när jag väl kom fram så slog jag mig ner och käkade frukost medan hästarna betade omkring mig. Det var så fruktansvärt mysigt..! Senare så la sig häst efter häst sig ner i gräset och vilade och jag måste då säga att mysfaktorn var maxad. Jag hade som tur med mig kameran och försökte fånga ögonblicken på bild så att jag kan komma ihåg hur fruktansvärt mysigt vi hade det där på morgonen. Förhoppningsvis så kanske jag snart lär mig att ta tillvara på mornarna framöver.
Nä hörrenini, nu kom jag precis hem och ska sova, för det missade jag göra i natt. Oupsi ;)
// Evelinn
Bildbomb - Horse Vision-festivalen 2015
Under helgen hos Klara åkte alla hippiesarna på Horse Vision-festivalen som hölls vid Hellekis säteri. Nedan är ett ur val av de drygt 900 bilder som knäpptes!
Rasuppvisning.
Pleasure, reining och cutting.
Ridkonst från mark och uppsuttet.
Frihetsdressyr, utbildningsstegen.
Trickträning för de yngsta.
Ridkonst med Christofer Dahlgren.
Frihetsdressyr.
Förföljda av otur
Det verkar onekligen som att hela gänget i olika mån är förföljda av lite otur... Nu var det såklart min och Julias tur med en lättare hälta. Vad jag kunde se idag så syns det enbart i trav och är inte av någon hög grad. Ingen värme eller onormal puls. tryckkänslig i sulan höger fram (visiterade med tång). Men i vilket fall tillräckligt för att tankarna ska börja snurra! Vaccinet? Fång? Hovöm? Anatomin?
Mest av allt funderar jag om jag hade kunnat se detta tidigare. Så mycket finns det ju inte att göra nu när det gått så här långt. Det första jag ska göra är att se om jag kan utesluta hovömhet genom att slänga på boots och se hur hon rör sig på volt. Om hältan inte försvinner av paddade boots så får jag helt enkelt ringa kliniken för en större utredning. Det som skrämmer mig mest är Julias tråkiga anatomi... Tänk om hon aldrig kommer bli bra? Tänk om det är pålagringar p.g.a. benställningen? Tänk om...
Frågan är hur det känns för Julia? Trots hältan rörde hon sig med glädje och visade inte direkt att hon ville hem. Frustade glatt och travade på! Väldigt olikt den "lata" Julia jag hade för något år sedan. Men självfallet får jag blåsa av träningsprogrammet för att invänta förbättring.
"Vi är också de som stormar världen när det går som bäst"
Jag och Arkus hade en jättebra dag tillsammans idag. Började med att jag slängde åt hästarna lite hö och satt i hagen medan dom åt. Efter en kvart eller så gick Arkus från maten och ville umgås med mig. Vi klickade lite, dels gamla tricks men började också på något som vi får se vart det leder.
Sen gick vi in i stallet och borstade lite, kratsade lite hovar. Då bestämde jag mig för att ge mig ut på en tur med Arkus så bootsen åkte på och Arkus nya rep-sidepull gjort av mig i egen hög person (mer om det kommer i ett senare inlägg).
Det gick lite segt i början, som vanligt med Arkus när hans hem-magnet draar honom tillbaka. Men när vi kom igång vart det riktigt kul! Vi höll uppe tempot på grund av allt mygg i skogen men Arkus ville nog helst stanna och äta i varje dike ;) Vi rejsade även och det var så jäkla kul, han är helt fantastisk. Vi är helt fantastiska. Idag stormade vi världen. Sen att jag lyckades sträcka någon muskel i rumpan/baksida lår när vi sprang är ju en annan femma.. Men det var det värt, det är smällar man får ta när man springer trots att man är så otränad... ;)
Kopplade loss repet från kapsonen och lät han gå lös sista biten hem. Vi hade det superkul och Arkus älskar ju att springa lös, han kliver gärna över unga träd och buskar för att klia magen, och kissa ska man såklart göra i blåbärsriset och inte på stigen man går på ;) Allt kan ni se i den 5 minuter långa filmen jag passade på att spela in på vår promenad.
OBS! Ändra kvalitén till 720 eller 1080 px tack :))
[...Vi är väldigt lika när det kommer till punkter som hur vi fungerar mentalt sätt. Det är kanske därför det ibland går i ett utan att vi hinner tänka efter någon utav oss, men vi är också de som stormar världen när det går som bäst.] - Arkus
// Jonna
Heaven is the place we know
_______
Oh my ghost came by
Said who do you love the most
Who you wanna call before you die
Said who do you love the most
Who you wanna call before you die
_______
Oh if you're there
When the world comes to gather me in
I hear you're there
I will be blessed
When the world comes to gather me in
I hear you're there
I will be blessed
_______
/ Jonna
Hästresan var hos mig
I måndags kom Beatrice, Amanda och Linda (Hästresan) på besök till Loni och mig. Jag hade lyckats klanta till det med dag då min almanacka sa att de skulle komma på tisdagen, så Beatrice ringde och väckte mig vid 9 och frågade vart jag var. Det blev med andra ord snabba puckar att ta sig till stallet för mig.
Men fram kom vi till slut och efter en snabbgenomgång av stallet och omgivningen så begav vi oss till Loni. Tyvärr vågade jag inte rida henne då jag inte visste om hon hade ont av "sparken" eller inte, så vi tog det säkra före det osäkra och visade lite tricks istället och tog det på den nivån som jag kände Loni klarade av och ville. Jag hade egentligen velat visa så mycket mer men Loni går alltid i första hand, såklart. Vi höll till i hagen mitt i smeten där de låg andra hästar och vilade. Valmöjligheterna var antingen i hagen eller på grusvägen utanför hagen eftersom att man inte får hålla på med sånt som jag gör på en tom volt eller i ett tomt ridhus. Lite skrattretande men otroligt utfrysande. Vi gjorde iallafall det bästa av situationen med de möjligheterna vi hade. Jag är nöjd trots allt. :)
Därefter blev det en intervju och lite allmänt prat och fikastund. Som jag förstod det så ska de sammanställa hela resan och alla besök i en film och lägga upp. De har besökt många inspirerande personer i sommar och jag är otroligt spänd på slutresultatet.
Det var väldigt trevligt att ha Hästresan här på besök. Ni är varmt välkomna tillbaka (fast då när jag står någon annanstans och har en frisk häst ;)).
// Evelinn
Sen kväll
Skötsel av böld - check!
Tankarna börjar fara mellan ormbett eller spark så vi ringde och rådfrågade distriktsveterinären som föreslog att vi skulle vänta någon dag till och se hur det utvecklar sig. Hittils har den inte förändrats ett dugg, utan ser ut som den gjorde första dagen då vi upptäckte den. Loni verkar fortfarande inte bry sig om att vi klämmer och petar men någonting säger mig att hon tycker att det gör ont. Hon är mån om att visa den för oss varje dag. Kanske för att hon vill säga att det gör ont, kanske för att hon vill visa oss den, jag vet inte.
Utöver våra tankar och funderingar så hade vi en jättemysig stund i hagen idag igen. Hästarna kom oss till mötes när de fick syn på mamma och mig och Loni tog täten. När de andra insåg att Loni snodde all uppmärksamhet så började de sig röra bort från oss medans Loni stod kvar och visade vart hon ville bli kliad. Gick tillsammans senare mot resten av flocken och lämnade över henne hos en annan häst som också var väldigt klisugen. Därefter kunde jag smyga därifrån och lämna Loni med gott samvete över hur fin flocksamanhållning de börjar få nu. Synen av flera hästar tillsammans som hjälper till och tillgodoser varandras behov är guld värt. Jag älskar sånt.
// Evelinn
Projicering - För hästens bästa?
Vi ger hela tiden våra hästar egenskaper de sällan besitter, och känslor de än mindre skulle haka upp sig på. Samtidigt tar vi ifrån dem rätten att utrycka vad de faktiskt känner, tycker och vill! Hur kommer det sig? I mångt och mycket tror jag vi måste se till hur vi projicerar* våra egna behov och åsikter på våra hästar. Människan, inte minst hästmänniskan, är i behov av både rutin och kontroll. Utan att vi skulle projicera vår vilja på denna individ vi juridiskt har rätt att bestämma över, då skulle vi helt enkelt vara tvungna att inse att vi tar oss rätten över en annan individs kropp och huvud. Utan projiceringen skulle vi alltså vara diktatorer. Vi skulle kort och gott inte kunna göra allting vi gör med gott samvete!
Anledningen att denna fråga väcktes denna gång var för att vi diskuterade detta med hästar som ”vill komma in i stallet”. Vi var alla överens om att hästen mycket väl kan vilja komma in i stallet, men att vi inte får missa det större perspektivet: Varför?
När mina hästar ser mig komma med en grimma i handen så vill de också gärna in. Men utgår jag från att de vill in i sina inneboxar och stå i 12 timmar? Nej, istället ser jag det som så här: Om mina hästar följer med mig från hagen så kommer de undan från insekter, de får en rykt, vi kan umgås i en annan miljö än de vanligen befinner sig, vi sticker ut på en promenad/markarbete/körtur. Om jag stänger in mina hästar i varsin box, ger dem det foder de ska ha och sedan väntar, då vill de ut igen efter två timmar. Då erbjöd jag ju inget roligt! Då hade de trevligare utan att stå instängda.
Tvång eller fråga?
Det är lite detta med projicering jag vill att vi ska tänka på i vår hästhantering: Känner hästen verkligen så här, eller har jag bestämt mig för att hästen känner så för att lätta min egna känslomässiga börda? Är hästen verkligen bekväm med att svettas i hagen för att jag tycker att hästar inte ska klippas? Trivs hästen med att stå i en box 12 timmar, eller är det bara något du vill tro för att din hästhållning ser ut så?
Det jag vill säga med detta inlägg är att vi borde ta ett större ansvar för vad vi själva känner, och därmed ta ett större ansvar för att känna in vad andra känner. Jag vet att mina hästar inte alltid håller med mig. Och det är helt okej! Sedan får situationen avgöra om det är värt att göra en diskussion av det eller inte. För jag hoppas att ni inte anser att ni själva alltid har, eller ska ha, rätt?
*Projicering – Att spegla sina egna känslor på en annan individ för att lätta sin egna känslomässiga börda.
Förrgår,igår och idag
Det känns så skönt att vara hemma i min egna säng och i min egna stad. Förutom att jag började jobba ca en timma efter att mitt natt-tåg rullade in på perrongen i måndags och jag har haft cirka fullt upp sen dess är en annan femma ;)
Igår gick jag runt som ett lik på jobbet (vaknade med huvudvärk) och pajade hemma i min säng runt 16-tiden efter att ha fixat klart jobb och stall för dagen. Fyra timmar senare kunde jag stå på mina stackars ben igen. Förutom lite ömmande fötter och näsblod regelbunden det senaset dygnet mår jag helt ok nu, tror det beror på sömnbrist men hallå? vad ska man göra när man inte har tiiiid eller lust att sova?!
I stallet har jag mest chillat läget, låtit Arkus gå lös på gården eller i stora gräshagen. Jag har fotat och kliat Arkus om vartannat de senaste dagarna och vi fokuserar på att få en bra och härlig relation mellan varandra. Så snart som möjligt vill jag börja utmana oss med lagoma utmaningar. Vi står inne i stallet varje dag för en daglig visitering och check av hovar och det vi fokuserar på när vi borstar är att det ska vara skönt. Då är det lätt att veta varför vi gör det. Hovarna kollar vi för att förebygga ännu värre hålväggar och trots att det gör lite ont (jag tror faktiskt det gör det) så måste vi göra det, Arkus får uttrycka sig men i slutändan måste det bli gjort.
Jag har så mycket att skriva men så lite tid! Gaah. Men snart så!
Bantarkompisen anlänt
Snabb uppdatering, igår kom Aska, Kadis bantarkompis, hit. Allt gick jättebra, min flock är fantastisk! Bara sprang fram lugnt och hälsade. Intressant att se att Liesma var först, trodde den rollen tagits av Rocky men tydligen inte, det är fortfarande hon som ser efter dom andra. Sen stog dom på varsin sida och hälsade på Aska, inga skrik, inga slag, ingenting. Kadi verkade gå misste om att det stog en ny häst i hagen och kom överlyckligt fram till sin matte istället. Jag har egentligen låtit hästarna haft semester i snart 2 veckor om man räknar med utbildningshelg, Jonna och hippiegängetbesök och nu 4 nätters jobb och en Izor. 2 veckors semester är inte okej enligt Kadi.
När Aska frustade till blev Kadi jätteförvånad, "VEM VAR DET?!" såg han ut att tänka och vände sig om och såg att det var full välkomstscermoni några meter bort. Då förvandlades den lilla ponnyn till en ståtlig hingst och han trippade kaxigt iväg för att hälsa medans matte nervöst såg på och bad honom vara försiktig gång på gång eftersom Aska kan vara lite stöddig. Men även då gick det hur bra som helst och jag kan inte vara nöjdare! Hästarna har gått tillsammans i natt och nu på eftermiddagen fick Liesma och Rocky komma ut på bete igen. Aska är orolig över att vara på nytt ställe och går mycket för sig själv och letar efter sin kompis som reds dit med henne. Men jag tror och hoppas på att det här kommer bli jättebra! Hästarna tycker iallafall väldigt mycket om varandra av det som märkts hittills!
/Klara
Arkus-hovar 23 juli
Vänster fram
Felååååt!! Hann hälla på väteperoxidet på hoven innan jag fotade :'(
Höger fram
Höger fram
Höger fram
Höger fram
Höger fram
Vänster bak
Vänster bak
Höger bak
Höger bak
Där var bildbomben slut på Arkus fossingar ;)
Som ni kan se på bilderna så är vänster framhovs hålvägg lite värre än vad den var förra gången jag kikade (vilket var mer än en vecka sedan). Den har breddat sig en del, säkert på grund av att det smugit sig in sten och grus som inte dagligen krafsats ur utan legat kvar där. Förra omgånen hovbilder kan ni hitta HÄR.
Höger framhov har gjort lite bakslag, hålväggen har klättrat längre upp mot trakterna och blivit lite djupare iochmed att hovväggarna också växt en hel del och blivit längre. Den hålväggen har gjort mest framsteg av alla hovar, bilder från i januari kan ni hitta i samma inlägg som jag nämnde ovan.
Vänster bakhov har fått en hålvägg som jag inte vill minnas att han hade förra gången jag kikade på hovarna. Eftersom bakhovarna har varit så fina har jag inte tagit mig tid att dokumentera dom alls, men det är väl dags för det nu säger Arkus och vräker ut två hålväggar på två bakhovar... ;) Bakhovarna kan jag själv raspa mellan besöken av hovvårdare så här raspade jag några millimeter. Hans kapta tå är fortfarande ett mysterium för mig.
Höger bakhov är jämfört med vänster bak lite finare med tanke på hålvägg. Inte lika lång och inte lika djup hålvägg. Den vågade jag mig också på att raspa lite på, inte mycket alls men ett antal millimeter som var behövligt. Kanske kan man raspa ännu mer men jag känner mig nöjd med de ömma framhovarna han redan har så det får duga sådär.
När lyckan leder till något mer
Ibland när jag är ute och kör så kommer jag på mig själv med att glömma att njuta av det vi gör tillsammans, jag och Julia. Det är nästan som att det blir en sådan självklarhet att jag kan koppla för min vän, för att sedan försvinna vart jag vill i några timmar. Är det inte konstigt? Att dela en sådan sak bör väl inte vara en självklarhet eller något att ta för givet..?
Detta är något jag tänkt på ganska mycket de senaste månaderna, då Julia verkat ha hittat en helt ny glädje i körningen. Senast i förrgår var vi ute på den planerade skritturen (Vi försöker hinna med ett pass skritträning varje vecka. Otroligt underskattad träning!), när jag insåg att Julia skrittade på med en otrolig framåtbjudning och verkligen bad om att få utforska varenda liten stig och vrå! Det hela slutade med att vi hittade lite roliga potentiella maratonhinder och var såklart tvugna att testa lite (så mycket för den skritträningen). Julia formligen lyste där hon fick leta vägar, tänka och öka, samt sänka farten om vartannat! Jag får nästan känslan av att hon börjar ta stolthet i att hon klarar fantastiska saker, är en sådan trygg individ, att hon får lov att uttrycka sig.
När jag ändå är inne på den där körturen så kom jag att tänka på att det verkligen känns smått surrealistiskt att ta sig igenom vissa situationer som om de vore ingenting. Vi mötte åkgräsklippare, lastbilar, lastmaskiner och tog oss över och under en massa broar. Nu har motorfordon i alla former aldrig direkt varit något problem, men broarna har aldrig varit en favorit. I vilket fall slår det mig hur ingenting verkar rå på Julia med det massiva självförtroendet nu för tiden! Vad hände? Hur utvecklade det sig till detta? Vanligen tycker jag att det är viktigt att uppmärksamma förändringar. Men det är ändå något särskilt med de där förändringarna som omärkbart kommer krypandes, för att sedan göra sig påminda när en minst anar det.
En vecka kvar
Efter publiceringen i Hippson och Djurens Rätt Hästgrupp så har underskrifterna rasat in! Vi har därför nu passerat 1500-linjen (Grattis och tack, medlemmar)! Nu är det exakt en vecka kvar tills mejlet går till Ridsportsförbundet (1/7). Innan dess tycker vi alla ska passa på att dela, kommentera, skriva under, blogga om det och göra det hela hört. Ett sista ryck nu, kom igen! :D
// Hippiesarna
Where the magic happens <-- Your comfort zone -->
På onsdagen hade jag en planerad dejt med en till hästägare, den här gången planerade jag träffen ;) Louise aka myharmony aka tikiliiten på Instagram välkomnade mig hem till hennes stall och hennes två shettis-tjejer, Tiki och Luvan. Det var en mysig, rolig och utmanande träff för min del iallafall.
Jag fick prova på att jobba båda hennes hästar från marken, först med repgrimma & ledrep, sen halsring och tillslut helt löst. Det var väldigt väldigt roligt till slut, men jag kan erkänna att innan jag fick till det och det klickad var jag väldigt skeptisk och motsträvig. Men se vad som hände! Louise knuffade mig ur min komfort-zon och jag växte helt klart av att utmana mig själv och göra saker jag inte vanligtvis gör. Tack så mycket Louise!
Luvan och Tiki var två väldigt olika hästar att jobba med, det märker även jag som nybörjare. Jag kan förstå att det är väldigt givande för Louise som hästägare att ha två olika individer att jobba med - det är optimalt om man vill utvecklas så mycket som möjligt i sin kommunikation med hästar.
Tiki var helt klart den mest rutinerade och den enklaste att jobba med. Det värsta hon gjorde när jag gjorde fel var att stanna eller äta gräs i princip. Bra häst att börja på.
Luvan däremot hade lite mer energi och hade som Louise sa lite svårt att uttrycka sig på lina. Jag uppfattade det som att hon ibland kände sig lite trängd av mig och innan jag förstod det och gav henne mer uttrymme hade jag en häst som stod på två ben. Jag har inget emot hästar som uttrycker sig och jag är glad att Louise gav mig den här utmaningen/övningen. Hon tyckte att jag hanterade situationen lugnt och bra och när jag äntligen fick ordning på mig själv och hästen gick det mycket bättre och jag kunde äntligen känna mig nöjd som förstått och behärskat orderna jag fick :)
Att jobba hästarna löst var faktiskt ännu roligare och faktiskt ännu enklare. Louise har gjort ett fint jobb med båda två och det kändes riktigt roligt att träffa på två hästar som väljer att umgås med fumliga tafatta mig när de enkelt kunde promenixat därifrån (som de även gjorde då och då) men kom tillbaka när jag var tillräckligt intressan. Det är ju såklart till stor del tack vare Louise som båda hästarna stannade kvar hos mig, och jag är fascinerad av hela grejen med att hästarna faktiskt vill umgås med oss människor, vilket jag fått bevittna många gånger under den senaste veckan!
En del jättefina foton tog Louise på oss som jag tänker sno och publicera här.
Tiki
Luvan
/ Jonna
Min resa
Till stor del tack vare vårt bloggmöte som vi haft i helgen har jag fått mig en liten spark i baken vad det gäller bloggandet. Det jag gillar med att driva blogg med dessa tre individer är att dom verkligen vågar säga vad de tycker, rakt ut direkt på sak. Det är ju helt rätt men så ovanligt i dagens samhälle. Nog om detta. Vi pratade om att kicka igång bloggen på allvar, och att alla ska känna sig trygg med att blogga här. Jag har ju själv bloggat ibland på min privata blogg och ibland här, och det är något som jag vill skriva om i detta inlägg. En förklaring till varför det blev så.
Efter att ha läst Zander och tiden av Emelie Cajsdotter har jag insett en hel del saker. Jag har fått ord på många av mina flyktiga känslor med andra ord. Det slog mig häromdagen när jag stod i duschen att varför jag ibland smiter tillbaka till min egna privata blogg handlar om rädsla och kontrollbehov. Vi människor är så besatt av kontroll, vi vill ha kontroll jämnt och särskilt över tiden. Vi tror att vi har kontroll över tiden, genom att planera och strukturera vårt liv. Varför är vi så besatt av att kontrollera tiden? För att vi är rädda för döden. Jag vet inte, men det kan vara en teori.
Varför jag i vissa situationer eller perioder gärna kryper tillbaka till min trygga lilla vrå Ponnyvalack beror helt enkelt på rädslan att inte ha kontroll över tiden. Min tid här på jorden. Att jag vill ha kontroll över tiden märks på det sättet att jag tar så mycket bilder och filmer och att jag skriver ner mina dagar och mina tankar. Jag vill, om 30 år kunna bläddra tillbaka i ett bloggarkiv och återigen få vara Jonna 17 år. Därför gar har jag så svårt att släppa Ponnyvalack eftersom den har varit mig i så många år. Så många år har jag skrivit till stor del för min skull men också för er läsares skull. Det är tryggt att blogga där, jag kanske inte blir stor på jorden med hjälp av den, men den har alltid funnits där. Och det är det som fått mig att tveka att blogga tillsammans med någon. Att min historia blir splittrad och delad över en massa olika bloggar, svårtillgängliga för mig 40 år.
[...Du står inför en väldigt lång och tuff resa
som han känner sig högstdelaktig i.]
Jag vill släppa min kontroll, jag vill känna mig fri. Jag vill gå dit benen bär mig, öppna alla sinnen, vidröra min omgivning. Jag vill släppa händerna om räcket. Jag vill kunna gå in i ett rum med en mentalitet som säger: Här är jag! och vara stolt med det.
Izor
Hej hopp!
Precis som dom andra har jag massvis att dela med mig av från helgen som flög förbi, men tiden fortsatte gå i räserfart för mig även när resten av hippiegänget åkt hem så jag har inte hunnit blogga om allt. Igår brummade jag iväg till Linköping för att hämta hem Izor. Allt det här med hund hände lite av en slump, tanken var att vänta till i höst men eftersom Izor är min drömhund från topp till tå så blev det såhär istället och jag är överlycklig! Vem är Izor då? En korsning siberian husky och herdehund, 1,5 år gammal "valack". Hans familj har utökats med en bebis och i samma veva har dom beslutat sig för att starta nytt företag och eftersom Izor behöver aktiveras från morgon till kväll och hellre hänger med på allt man hittar på än att ligga hemma så har dom insett att tiden inte räcker till. "Tyvärr" så trivs han inte med mormor (but who does, hemskt talat?) så nu letar jag eget ställe att hyra mer seriöst. Förhoppningsvis hittar vi något innan hösten om vi har tur, vi kan inte vara kvar på ett ställe där varken jag eller Izor mår bra. Därför kommer jag troligtvis vara lite mer frånvarande än vanligt tills Izor gjort sig riktigt hemmastadd!
"Har du sett Game of Thrones?" frågade Izors ägare. "Ja" svarade jag. "Han ser ut som en av vargarna därifrån" fortsatte hon. Och kanske är det från Game of Thrones min kärlek till en stor, vit, vargliknande hund vuxit fram? Även om han nu ser mer ut som en räv med yvig svans så länge som han är klippt haha.
Krigsskador, eller?
I lördags ringde mamma och meddelade att hon precis varit och plåstrat om Loni. Gissningsvis så har hon varit delaktig i ett slagsmål eller så har hon råkat få sig en känga när de andra hästarna har delat ut lite sparkar till höger och vänster (tror mer på det sistnämnda). Hon har bland annat fått två stora slag på bogen. Ena är stor och hård som en knytnäve och den andra är något mindre och syns inte lika tydligt. Rörelsemönstet är inte ändrat men troligtvis är det mjukdelarna som har åkt på stryk och till sist bildats världens lårkaka. Vi åkte ut ännu en gång igårkväll och hon visade mig mer tydligt att hon har ont då. Tråkigt nog så är det fortfarande oroligt i flocken och mycket spring och ben i luften så jag känner på hela Loni att hon inte känner sig helt tillfreds än. Förhoppningsvis så hamnar hon i en mer trygg och harmonisk flock från start sen när vi flyttar. Nu verkar de vara en enda stor röra men förhoppningsvis så lägger det väl sig mer och mer ju mer tiden går. Det tar ju tid för en flock och jag vill verkligen ge all tid som Loni behöver men oron gnager inom mig när de sparkas sådär som de gjort den senaste veckan.
Vi hade en väldigt mysig stund i sommarhagen när jag kom dit igår. Loni gick ifrån sin röra till flock och hängde med mig istället för att bli kliad på magen och blåsa på mitt hår. Hon kan verkligen få en på bättre humör, min fina vän. Bara det inte är något värre ♥
Vadå Loni, var inte kyllera smaskens?
// Evelinn
Flydde Stockholm för en Örebrotripp
Alla hippiesarna är nu hemma i sina egna hyddor efter en liten träff hos Klara i Örebro. Jag landade sent igårkväll på Centralen och när jag väl kom hem somnade jag nästan direkt, lycklig över helgen som flygit förbi framför ögonen på mig. Det går fort när man har roligt säger de och det stämmer faktiskt även denna gång.
På fredagkvällen mötte jag upp Marie i Stockholm och sedan bar det iväg mot Klara (och Jonna, som hade tjuvstartat lite i förväg). Helgen har som sagt gått i väldans fart men vi hann med både hagbygge, en lång kvällspromenix och en festival på HorseVision. Jag är fylld till bredden med inspiration och glädje, både från att bara ha varit med resten av mina tvåbenta hippiesar men även från festivalen. Tyvärr fick jag knappt någonting på kameralinsen denna midsommarhelg men vi har väl haft fullt upp här borta, så att stanna upp och knäppa ett par minnesvärda kort har inte varit i tankarna.
Det ramlade in en fråga om vad vi tyckte om HorseVision-festivalen och jag personligen tyckte om den. Man lär sig så otroligt mycket bara genom att se och lyssna och både Rebecka och Christoffer är så otroligt pedagogiska och häftiga personer. Jag hade gärna bosatt mig där i en paddockstolpe bara för att inspireras en hel vecka till. Synd bara att man ska bo i Stockholm. Eller synd att HorseVision ligger på stället som Gud glömde, beroende på hur man ser det.
Aja, slut på snacket - bilder på G:
Efter en halv dag med släggan i högsta hugg så fick tre små hästisar till slut klampa ut i en ny hagdel hos Klara. Jag tror de vart glada över vårt hårda slit. Tråkigt nog stod jag med mobilen i högsta hugg när de sprang omkring men i bilen hem insåg jag att jag inte alls hade filmat ett smack som det först var planerat, utan bara tagit bilder på figurer på långt håll. Lyckat Evelinn, lyckat!
En kvällspromenad runt halva Örebro satt finfint på lördagkvällen. Det kändes verkligen som miljöträning för mig som är Stockholmare, haha. Jag letade febrilt efter asfalt och gatulampor hela vägen eftersom det knappast existerade där ute på vischan. Tack och lov så finns ju alltid lampa på mobilen för en mörkrädd själ som jag.
Christoffer och Saxo visade oss Akademisk Ridkonst på HorseVision och jag insåg gång på gång hur mycket jag vill lära mig. GAAAH. Kom hit ögonaböj och lär mig! Nästa gång jag knallar förbi ett bibilotek så ska jag knalla tillbaka in där och låna en bok för att läsa, fundera och reflektera. Det är ju så sablans intressant! Frågan är ju bara vilken bok man ska låna med sig hem till solstolen?
Rebecka, Sparven och Simba visade oss lite frihetsdressyr. Jag är fachinerad över Simba, som trots sina tre år på jorden är så...cool. Så inspirerande och spännande att se och lyssna på. Nu vill jag bara träna och testa med Loni på momangen.
// Evelinn
Ett dussin individer och oändligt med kliande skin
Nu är jag hemkommen efter 6 dagar på resande fot, bokstavligt talat. Jag har hunnit träffa en hel del hästmänniskor och en hel del hästar för den delen också. Jag vill berätta allt från början, och efter lite skrivande kände jag att det var bäst att dela upp det i flera inlägg. Så håll i er för här kommer första delen av min egna hästresa 2015.
♦ ♦ ♦ ♦ ♦
Tisdag morgon den 16 juni började jag min resa för att kunna bosätta mig hos Klara en vecka framåt. Strax innan 13 klev jag av tåget och satte min fot på sydligare breddgrader. Hem för att käka lite lunch sen följa med Klara till "Glanshammar för att lämna homopat-medel till en tjej" (och det är här det roliga börjar)
In i bilen och med ett bestämt mål sitter jag ovetandes om min snara framtid, tills jag får syn på en välbekant logotyp: Eldvalla(s stuteri Minishetland och Amerikanska Miniatyrer) och lika snabbt som jag hinner utbrista "ELDVALLA?!" i ren chock och snurra tusen tankar i mitt huvud svänger vi in på gårdsplanen och framför mig står självaste Lovisa och Orchidéa. Överaskningen var total, likaså lyckan.
Bilder från det tillfället har ni ju redan sett men jag slänger upp två till för att påminna er om hur underbart det var! Norrlänningens ljusa hy fick äntligen bekanta sig med sommarens värmande solstrålar.
Det känns fantastiskt att få en röst till alla Lovisas skrivna ord, och ett ansikte att läggas på minne.
Iochmed detta inlägg vill jag hylla den fantastiska hästhållningen på Stuteri Eldvalla, tack till alla pussar och kli från alla minishetland-individer med hjärtan större än de själva. Ett stort tack till Lovisa som bjöd in mig i hennes hem bokstavligt talat! Och till min underbara vän Klara för att du gav mig möjligheten att uppleva detta och delade denna stund med oss.
Jag tycker det är så fantastiskt att komma hit till denna häsflock och mötas av pigga och glada hästblickar som lämnat det lockande gräset för att umgås lite med tvåbeningarna som kommer in i deras hage. Det är fantastiskt för mig att få uppleva. Det värmer verkligen i hjärtat, det är verkligen balsam för själen! Det är fantastiskt vad den alternativa hästhållningen har att erbjuda för de som är villiga att öppna upp för den.
