När lyckan leder till något mer

Ibland när jag är ute och kör så kommer jag på mig själv med att glömma att njuta av det vi gör tillsammans, jag och Julia. Det är nästan som att det blir en sådan självklarhet att jag kan koppla för min vän, för att sedan försvinna vart jag vill i några timmar. Är det inte konstigt? Att dela en sådan sak bör väl inte vara en självklarhet eller något att ta för givet..?
Detta är något jag tänkt på ganska mycket de senaste månaderna, då Julia verkat ha hittat en helt ny glädje i körningen. Senast i förrgår var vi ute på den planerade skritturen (Vi försöker hinna med ett pass skritträning varje vecka. Otroligt underskattad träning!), när jag insåg att Julia skrittade på med en otrolig framåtbjudning och verkligen bad om att få utforska varenda liten stig och vrå! Det hela slutade med att vi hittade lite roliga potentiella maratonhinder och var såklart tvugna att testa lite (så mycket för den skritträningen). Julia formligen lyste där hon fick leta vägar, tänka och öka, samt sänka farten om vartannat! Jag får nästan känslan av att hon börjar ta stolthet i att hon klarar fantastiska saker, är en sådan trygg individ, att hon får lov att uttrycka sig.
När jag ändå är inne på den där körturen så kom jag att tänka på att det verkligen känns smått surrealistiskt att ta sig igenom vissa situationer som om de vore ingenting. Vi mötte åkgräsklippare, lastbilar, lastmaskiner och tog oss över och under en massa broar. Nu har motorfordon i alla former aldrig direkt varit något problem, men broarna har aldrig varit en favorit. I vilket fall slår det mig hur ingenting verkar rå på Julia med det massiva självförtroendet nu för tiden! Vad hände? Hur utvecklade det sig till detta? Vanligen tycker jag att det är viktigt att uppmärksamma förändringar. Men det är ändå något särskilt med de där förändringarna som omärkbart kommer krypandes, för att sedan göra sig påminda när en minst anar det.
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0