Till stor del tack vare vårt bloggmöte som vi haft i helgen har jag fått mig en liten spark i baken vad det gäller bloggandet. Det jag gillar med att driva blogg med dessa tre individer är att dom verkligen vågar säga vad de tycker, rakt ut direkt på sak. Det är ju helt rätt men så ovanligt i dagens samhälle. Nog om detta. Vi pratade om att kicka igång bloggen på allvar, och att alla ska känna sig trygg med att blogga här. Jag har ju själv bloggat ibland på min privata blogg och ibland här, och det är något som jag vill skriva om i detta inlägg. En förklaring till varför det blev så.
Efter att ha läst Zander och tiden av Emelie Cajsdotter har jag insett en hel del saker. Jag har fått ord på många av mina flyktiga känslor med andra ord. Det slog mig häromdagen när jag stod i duschen att varför jag ibland smiter tillbaka till min egna privata blogg handlar om rädsla och kontrollbehov. Vi människor är så besatt av kontroll, vi vill ha kontroll jämnt och särskilt över tiden. Vi tror att vi har kontroll över tiden, genom att planera och strukturera vårt liv. Varför är vi så besatt av att kontrollera tiden? För att vi är rädda för döden. Jag vet inte, men det kan vara en teori.
Varför jag i vissa situationer eller perioder gärna kryper tillbaka till min trygga lilla vrå Ponnyvalack beror helt enkelt på rädslan att inte ha kontroll över tiden. Min tid här på jorden. Att jag vill ha kontroll över tiden märks på det sättet att jag tar så mycket bilder och filmer och att jag skriver ner mina dagar och mina tankar. Jag vill, om 30 år kunna bläddra tillbaka i ett bloggarkiv och återigen få vara Jonna 17 år. Därför gar har jag så svårt att släppa Ponnyvalack eftersom den har varit mig i så många år. Så många år har jag skrivit till stor del för min skull men också för er läsares skull. Det är tryggt att blogga där, jag kanske inte blir stor på jorden med hjälp av den, men den har alltid funnits där. Och det är det som fått mig att tveka att blogga tillsammans med någon. Att min historia blir splittrad och delad över en massa olika bloggar, svårtillgängliga för mig 40 år.
[...Du står inför en väldigt lång och tuff resa
som han känner sig högstdelaktig i.]
Jag vill släppa min kontroll, jag vill känna mig fri. Jag vill gå dit benen bär mig, öppna alla sinnen, vidröra min omgivning. Jag vill släppa händerna om räcket. Jag vill kunna gå in i ett rum med en mentalitet som säger: Här är jag! och vara stolt med det.
