Jag läser rubriken och får en gnagande känsla inombords. Bara för att jag har varit där, jag är där. Att grunda sin lycka på någon eller något är enligt mig aldrig en säker plan utan bara en flyktig lösning när allt annat omkring sig är osäkert. Det kan, och får fungera ett tag, men i längden kommer det inte funka.  Det är som att bygga upp ett luftslott som närsomhelst kan rasa ner. 

 

Jag kan ärligt erkänna att jag de senaste åren mer eller mindre grundat min lycka på Arkus. Jag har haft många andra saker pågående i mitt liv och många gånger har Arkus varit en otroligt bra vän i livet, men inte mer än så. Så vill jag ha det. Men när han är det enda enda enda i mitt liv som jag ens lever för, då känner jag mig rädd. Jag vill inte leva så beroende av en annan individ. Jag märker nu när Arkus inte är frisk och jag tappat gnistan lite, att om han skulle försvinna ifrån mig skulle jag inte fortsätta med hästar. Hör ni hur sjukt det låter? Hur kunde det ens hända? Jag som alltid älskat hästar, brunnit för hästar, tagit hand om så många individer, tagit del av allt vad dom gett mig.

 

Det är en av "nackdelarna" med att ha konverterat till hippie... jag kommer aldrig ställa upp på sånna förhållanden som jag förut gjort. För jag vill hålla på med hästar där båda har schyssta villkor, och har vi inte det då kan det lika gärna kvitta tycker jag. Jag tycker lite så, att om man inte kan behandla sin häst på ett värdigt och respektfullt sätt kan man lika gärna låta bli,